Hemuppgift: Mina behandlingsmål
Jag fick som uppgift att skriva ner lite kring mina mål med behandlingen...
8/5-13 Onsdag
Behandlingsmål
1. Vad skulle göra ditt liv värt att leva?
2. Vilka problem/hinder skall du jobba med för att nå dina mål?
2a. Livshotande/Självskadande beteenden
2b. Terapistörande beteenden
2c. Livskvalitetsstörande beteenden
3. Vad behöver du lära dig för att uppnå dina mål?
3a. Medveten närvaro
3b. Mellanmänskliga relationer
3c. Emotionell hantering
3d. Att stå ut med svåra känslor
9/5-13 Torsdag
1. För mig är "ett liv värt att leva", ett liv där du inte frågar dig själv om det är värt att leva eller inte. Ett liv där du flyter på, upptagen med nuet och inte funderar på vad meningen med allt egentligen är. Jag som är relativt intelligent har svårt att se mig själv utan att ställa frågor om meningen med saker och ting, jag har svårt att tänka mig själv acceptera allt som det är utan att veta hur det fungerar. Så utifrån min definition av "ett liv värt att leva" så kommer jag aldrig nå dit. För då krävs det att jag slutar undra och ifrågasätta så mycket, och istället lära mig att acceptera nuläget utan att veta.
Visserligen skapar det problem att alltid vilja veta "hur", "varför" och "när", men jag vill inte arbeta bort det, för jag ser det som en otrolig styrka, och alla styrkor för med sig svagheter. Jag vill istället lära mig att "acceptera" att jag "vill veta" och acceptera att jag aldrig kommer att leva ett lev "i nuet", att jag, så länge jag har förmågan att tänka, alltid kommer att tänka, och aldrig kommer att vara nöjd med svar som: "det bara är så" eller "därför!". Och jag skulle önska att min omgivning kan acceptera och se mitt ifrågasättande som en styrka istället för ett problem.
2a. Givetvis måste jag arbeta med mina livshotande och självskadande beteenden. Men framförallt med mina livshotande beteenden, vilket i viss mån kanske måste innebära att man får acceptera "icke livshotande självskadande beteenden". För vem har inte något självskadande beteende? Alla har mer eller mindre självskadande beteenden. Det är ju ett sätt att hantera och/eller kontrollera diverse olika situationer, och i viss mån ska man nog acceptera det. För mig kan mitt självskadande beteende(så som att skära mig) vara ett sätt att hantera och kontrollera, för att undvika självmord. Jag kan tycka att det är bättre att skära sig än att ta livet av sig. Men visst vore det bästa om man kunde undvika båda delar. Det jag ville säga är bara att, "ändra långsamt", ju mer krav det ställs på mig att jag inte ska skada mig, desto större kan skadan bli. Så första målet får vara att jobba med livshotande självskadande beteenden(och under tiden acceptera självskadande beteenden som inte är livshotande)
2b. Så vitt jag vet så finns inga direkta terapistörande beteenden att jobba med. Det enda jag kan tänka mig är möjligtvis att jobba mycket på att anpassa terapin till mig som individ så mycket som möjligt. Och se att svårigheter har olika orsaker, vilket man jobbar med på olika sätt, alltså utifrån vad orsaken är till problemet, inte problemet i sig. Annars tycker jag att allt känns bra såhär långt.
2c. De livskvalitetsstörande beteenden som jag ser att jag behöver jobba med är; mina tvångstankar(de som är ett störande tvång i vardagen), min förmåga att göra saker på egen hand, ta eget initiativ, vara ensam och göra saker för min egen skull(och inte någon annans). Jag anser också att jag behöver arbeta med relationen till de andra boende, att inte ta åt mig av diverse elaka kommentarer och reaktioner, och att inte tänka för mycket på och inte ta för mycket hänsyn till de andra boende, utan tänka mer på mig själv och mitt mående.
Jag behöver träna på att våga säga som jag tycker och tänker, våga vara rak och våga säga till när jag mår sämre(och inte tänka och tycka att jag är besvärlig. Våga ta plats.
3. Jag behöver framförallt lära mig hur jag ska få kontakt med mina känslor, lära mig att be om hjälp, lära mig mer om mig själv; vad jag har för svårigheter och vad jag har för styrkor. Behöver framförallt arbeta med punkt 3b, "mellanmänskliga relationer"; jobba med relationer till andra och ta mer hänsyn till mnig själv, och punkt 3c, "emotionell hantering"; att jobba med att få kontakt med mina känslor, och inte bara gå från tanke till handling, utan tanke -> känsla -> handling. Jag är för mycket i tanken, behöver vara mer i känslan för att få en psykisk balans.
Tanke = Känsla, inte Tanke > Känsla, och heller inte Tanke < Känsla
Mål: TANKE = KÄNSLA !
3a. Inom "medveten närvaro" behöver jag framförallt träna på att sortera mina tankar och acceptera dem som de är, våga tänka men inte handla utefter dem. Jag är bra på att stanna upp, slappna av och hålla mig lugn, men inte när jag inte "känner", för då vet jag inte vilken känsla jag ska hantera.
3b. Inom "mellanmänskliga relationer" behöver jag träna extra på att säga nej, och kunna be om det jag behöver, utan att tro för mycket att jag trampar på andra. Att våga säga nej och att våga be om det jag behöver. Jag behöver lära mig att våga tro på mig själv, och inte hela tiden tänka "vad tänker de?", "hur reagerar de?", våga agera utifrån min instinkt och våga tro att jag kan. Mer självförtroende och självkänsla i relationer till andra. Inte alltid sätta andra före mig själv.
3c. Inom "emotionell hantering" behöver jag först och främst få kontakt med mina känslor och förstå dem. För när jag väl får kontakt med känslorna och finner förståelse för dem, så har jag inga problem att hantera dem. Jag är bra på att vara i känslan när jag väl känner den. Jag tycker att det är skönt och befriande efteråt när jag haft en s.k. "negativ känsla".
3d. Inom "att stå ut med svåra känslor" har jag inte så mycket problem. Mitt problem är snarare att jag inte riktigt når den svåra känslan, vilket kan leda till impulsivt handlande, men när jag väl känner den "svåra känslan" så kan jag vara i den, släppa ut den och låta den rinna iväg. Känslorna blir svåra för mig när jag inte känner dem. När jag känner dem så är det inte alls lika svårt och leder inte till problem.
Hemuppgift: Glad och Ledsen
3/5-13 Fredag
Vad gör mig glad? Vad gör mig ledsen?
9/5-13 Torsdag
Jag har funderat kring vilka situationer som gör mig ledsen respektive glad. I helgen kände jag mig ledsen. Det började med att jag frågade mig själv varför jag vill dö. Det ledde mina tankar till mamma och min saknad av kärlek mellan oss. När jag tänkte på mamma och hur vår relation är och har varit så blev jag ledsen, och det enda jag ville just då var till mamma. Jag grät ett tag, och så var det bra.
När jag var ledsen så bestämde jag mig för att skriva en dikt om vad jag kände (dikten nerskriven längre ner). Jag skickade sedan dikten via sms till mamma, för att förmedla min saknad och kärlek till henne. I måndags(om jag minns rätt) ringde hon upp, och tackade mig för de fina orden. Att höra mamma säga tack med känsla av att hon verkligen menar det gjorde mig glad. Uppskattning och kärlek gläder mig.
Dikten:
Allt för att finna viljan
Så många frågor jag ställt
så många strider jag tagit
bara för att finna min vilja
Så många resor jag gjort
så många promenader jag gått
bara för att finna min vilja
Så många tankar jag tänkt
så många försök jag gjort
bara för att finna min vilja
Så mycket tid jag lagt ner
så mycket energi som tagit slut
bara för att finna min vilja
Jag har frågat och jag har stridit
jag har rest och jag har promenerat
jag har tänkt och jag har försökt
och nu,
när jag lagt ner så mycket tid
och nu,
när jag tagit slut på all energi
Hemuppgift: känslan rädsla
19/4-13 Fredag
Lägg märke till känslan rädsla under veckan. Beskriv situationen.
25/4-13 Torsdag
Jag har funderat och varit uppmärksam på och jag har tänkt på att lägga märke till känslan rädsla, men jag har inte känt det. Jag har även försökt vara uppmärksam på andra eventuella känslor, men inte känt av någon annan känsla heller. Jag har skurit mig själv ett par gånger under veckan som gått, jag har stannat upp, tänkt efter och försökt känna efter hur jag mår i stunden, alltså innan jag skar mig. Jag försökte även distrahera mig, men när jag slutade distrahera mig så var tanken på att skada mig fortfarande kvar. Jag mådde inte dåligt av tanken på att skada mig, men det kändes som att om jag inte skulle göra det så skulle jag må dåligt. Därför gjorde jag det, och mådde bra efteråt också. Båda gångerna. Detta har fått mig att fundera över orsaken till varför jag skadar mig själv, varför jag gör det, och jag har frågat mig själv det flera gånger. Det närmaste svaret jag kan komma är att det är ett tvångsmässigt beteende, och det fick mig att tänka på så många andra tvångstankar jag har. Jag mår inte dåligt innan jag utför "tvånget" och inte efter, men jag mår dåligt av tanken på att inte utföra det, just därför utför jag tvånget. Jag vet också av erfarenhet att jag har svårt att bryta beteenden, eller förändra upprepade rutiner, just därför tror jag att mitt självskadebeteende är just ett tvång, och så länge jag får möjlighet att utföra tvånget så är det för mig inte ett problem. Men skulle jag på något sätt bli hindrad eller känna av någon anledning att jag inte får utföra tvånget, så leder det oftast istället till att tanken blir större, starkare och leder till självmordstankar istället. Detta var bara en spontan tanke och reflektion.
